Den offentliga diskussionen runt om i världen har blivit polariserad och giftig, särskilt på nätet. För att lösa detta har vissa länder försökt använda lagstiftning, men kriminalisering av uttalanden hindrar inte att de orsakar skada, särskilt i den gränslösa digitala sfären. Inte heller den moderering som praktiseras av privata sociala medieföretag, även om de tar bort miljontals inlägg varje dag som bryter mot lagar och interna regler. Det finns en annan metod för att förbättra diskursen som hittills till stor del undgått uppmärksamhet: att bemöta hatet organiserat på gräsrotsnivå. Det förtjänar mer uppmärksamhet och studier. När allt kommer omkring, det som har störst inverkan på mänskliga attityder och beteenden, mer än lag eller brottsbekämpning, är gruppnormer: de oskrivna men kraftfulla reglerna med vilka människor styr varandra.

Normer för beteende har alltid lärts ut och tillämpats i alla vardagliga samtal, främst av individer som känner dem de pratar med personligen – föräldrar, lärare, klasskamrater, präster, grannar – inte regeringar, företag eller andra institutioner. Detta fungerar inte riktigt på samma sätt online, eftersom internet har förändrat mänsklig kommunikation på avgörande, relevanta sätt: 1) människor kan prata och bete sig utan samma sociala begränsningar som de har offline 2) främlingar, som kanske aldrig hade mötts annars, kommunicerar med varandra mycket mer än någonsin tidigare, och 3) onlinekonversationer sparas i mycket hög grad och kan studeras.

Kommunikation på de flesta sociala medieplattformar regleras av företagen som äger och driver plattformarna, och i mycket mindre utsträckning av regeringar som försöker tvinga företagen att begränsa vissa former av uttryck. Dessa toppstyrda former av kontroll har hittills dominerat politiska diskussioner om hur man kan förbättra debattklimatet på nätet. Men under tiden har tusentals människor i tysthet tagit på sig att organiserat säga ifrån på nätet: att försöka förändra de normer som råder genom att svara på innehåll som de tycker är hatiskt, hetsande eller stötande.

DSP söker efter de bästa sätten att bemöta hetsande innehåll, särskilt innehåll som ökar risken för våld mellan grupper, som de kallar inflammatoriska budskap. Det var flera år sedan de stötte på människor som arbetade med mottal organiserat. Teamet började aktivt söka efter och hittade gradvis många fler.

Vissa gör det här arbetet helt ensamma, medan andra bemöter näthatet tillsammans i välkoordinerade grupper på tusentals individer. Detta är sanna gräsrotsinsatser, de har tagit på sig det här helt frivilligt, utan lön.

DSP har studerat dem och deras ansträngningar, producerat den första etnografiska studien av den här gruppen, med en detaljerad artikel om vad de försöker åstadkomma och en genomgång av forskning om vilken inverkan de faktiskt har. I allmänhet är deras mål ganska lika, medan deras tekniker är slående olika. Från allt detta arbete, som är den största forskningen om organiserat mottal i världen så vitt vi vet, har DSP skapat innehållet för denna verktygslåda.

Mottal är en metod för att svara på uttalanden som är hetsande eller hatiska. Mottal kan ta många former som att utmana, avfärda eller kritisera hets och hat, förstärka alternativa synpunkter, tillhandahålla korrekt information och främja empati och förståelse. Organisationer och forskare använder olika definitioner av mottal. Följande är representativa exempel.

• Dangerous Speech Project definierar mottal som “alla direkta svar på hatiskt eller hetsande budskap som försöker undergräva det.” Vi skiljer mottal från motberättelse, vilket innebär att erbjuda en åsikt som strider mot en annan, utan att svara på något särskilt innehåll. Så en feministisk uppsats skulle vara motberättelse till kvinnohat, till exempel.
• Europarådet skiljer på liknande sätt mottal från motberättelse, som de kallar “alternativt tal”. Europarådet menar vidare “medan mottal är en kort och direkt reaktion på hatfulla meddelanden, utmanar alternativt tal vanligtvis inte eller hänvisar direkt till hatretorik utan ändrar istället ramen för diskussionen.”
• Nadine Strossen, förespråkare för medborgerliga friheter och tidigare ordförande för American Civil Liberties Union (ACLU), en etablerad amerikansk organisation inom opinionsbildning, anser att motberättelse är en form av mottal. Hon har beskrivit mottal som “en förkortad term för allt tal som syftar till att motverka eller minska de potentiella negativa effekterna av hatretorik eller annat kontroversiellt tal. En viktig form av mottal är utbildning eller information som motverkar de idéer och attityder som det problematiska talet speglar.”
• Mannerheim League for Child Welfare skriver att “mottal är motsatsen till hatretorik.” ”Mottal är humant, empatiskt uttryck. Syftet med mottal är att visa att varje människa är värdefull. I vardagliga situationer betyder mottal att förhindra diskriminering.”
• Mottalsforskare Joshua Garland och hans kollegor definierar det som “en form av medborgarbaserad reaktion på hatiskt innehåll för att avskräcka det, stoppa det eller ge stöd åt offret genom att till exempel peka på logiska brister i hatiska kommentarer eller använda fakta för att motverka desinformation.”

Även om dessa definitioner skiljer sig åt, beskriver de alla mottal som ett svar på hatiskt tal, med syfte att minska dess skadliga effekter. Variationerna mellan definitioner är också viktiga. Forskare och praktiker är oense om huruvida mottal alltid är medborgerligt, till exempel. Vissa hävdar att det är det, till exempel Mannerheim League for Child Welfare som definierar det som “humant, empatiskt uttryck”, men de flesta definitioner innehåller inte en sådan kvalifikation. En annan skillnad är om definitionerna är snäva (kräver någon koppling mellan det ursprungliga uttalandet och svaret) eller breda (sammansättning av kategorierna mottal och motberättande/alternativt tal).

Att bemöta kränkande uttalanden är inte nytt – människor har länge, på ett eller annat sätt, uttryckt sin oenighet med kommentarer som de anser vara skadliga. Men begreppet mottal som ett svar på hat är relativt nytt.

Mottal, engelskans “Counterspeech” (även stavat “counter-speech”) förekom i tryck åtminstone så långt tillbaka som i början av 1800-talet i USA, även om termen i alla de tidiga fallen helt enkelt betydde ett bemötande av alla slags uttalanden (inte nödvändigtvis hatiska eller skadliga). Till exempel:

”Tal och mottal var inte mottagliga för varandra. Talaren talade över varandras huvuden” (Skrivet 1918 i The Independent Vol. 95, en veckotidning som publicerades i New York mellan 1848 och 1928.)

“Ty det första av dem innehåller tre tal om kärlek, ett av Lysias till förmån för ståndpunkten att en pojke bör skänka sin gunst till en kall och passionerad älskare snarare än en hänförd och passionerad, och två av Sokrates – det första ett kompletterande tal, i samma mening som dylika tal var vanliga i domstolar för att försvara samma sak som det föregående; det andra, tvärtom, ett mottal till förmån för den passionerade friaren som var så hårt anklagad i det första.” (Från Schleiermacher’s Introductions to the Dialogues of Plato. 1836). Den samtida föreställningen om mottal är mycket nyare, och som illustreras i figuren nedan har termen blivit mycket vanligare de senaste åren.

Bild från Google Books Ngram Viewer – användning av termer i engelskspråkiga böcker från 1820-2019

I USA spåras begreppet mottal ofta tillbaka till domare Louis D. Brandeis i USA:s högsta domstol, som skrev i ett berömt yttrande från 1927 att det bästa svaret på uppviglande budskap är att bemöta det, inte censurera det. Även om han upprätthöll den fällande domen för en kvinna i Kalifornien som hade hjälpt till att etablera det amerikanska arbetarpartiets kommunistiska parti, förklarade Brandeis:

“Om det finns tid att genom diskussion avslöja falskheten och villfarelserna, för att avvärja det onda genom utbildning, är det botemedel som ska tillämpas mer dialog, inte påtvingad tystnad.”

Amerikanska advokater kallar detta för mottalsdoktrinen, även om Brandeis aldrig använde termen. Baserat på den och andra relaterade idéer har Högsta domstolen tolkat den amerikanska konstitutionens yttrandefrihetslagar mycket brett, vilket gör den till den mest skyddande nationella lagen av yttrandefrihet i världen.

En motberättelse är ett narrativ eller en berättelse som utmanar eller motsätter sig ett annat perspektiv på ett visst ämne, en fråga eller en händelse. Den presenterar en alternativ tolkning, analys eller förståelse av historiska händelser, sociala frågor, kulturella normer eller politiska ideologier.

Motberättelser utvecklas ofta av marginaliserade grupper eller individer som utmanar rådande idéer eller övertygelser som stödjer stereotyper, förtryck eller utanförskap. De syftar till att ge en röst till dem som ofta är tystade eller felaktigt framställda i gängse berättelser. Motberättande kampanjer används också för att utmana extremism.

Ibland produceras kampanjerna av icke-statliga organisationer eller regeringar, i form av korta videor, annonser eller till och med videospel utformade för att bli virala hos den avsedda målgruppen. Average Mohamed, en serie animerade videor om en somalisk invandrare som bor i USA, skapad av en icke-statlig organisation med samma namn, är ett bra exempel på den här typen av motberättande insatser. Titeln är också namnet på huvudpersonen i videorna, som utmanar propaganda som används av extremistiska grupper som ISIS för att indoktrinera och rekrytera muslimska ungdomar.

Andra motberättelser delas genom gräsrotskampanjer, ofta på sociala medier kring en gemensam hashtag. Ett exempel på denna typ av svar är kampanjen #MyFriend, som lanserades 2015 av den burmesiske aktivisten och tidigare politiska fången Wai Wai Nu. Hatiska budskap riktat mot muslimer i Myanmar – särskilt på sociala medier – har fått uppmärksamhet från forskare och människorättsutövare, och 2018 sa FN:s utredare att sociala medier spelade en “avgörande roll” i kampanjen för brott mot mänskligheten och folkmord där Myanmars militär dödade mer än 10 000 rohingyamuslimer.

Kampanjen #myfriend uppmuntrade burmeser att lägga upp selfies med vänner från olika religioner och etniciteter tillsammans med hashtaggarna #myfriend och #friendshiphasnoboundaries med målet att minska “alla former av diskriminering, hat, hets och extrem rasism baserad på religion, etnicitet , nationalitet, färg och kön” i Myanmar och uppmuntra “kärlek och vänskap” mellan grupper. Att uttala sig kritiskt mot regeringen under den här tiden innebar att riskera fängelse eller värre i Myanmar. Kampanjen #myfriend var ett subtilt men tydligt avvisande av de budskap som pekade ut rohingya-muslimer som ett hot mot Myanmar och dess buddhistiska majoritet.

The Future of Free Speech Project

FFS lanserades 2020 av den danska tankesmedjan Justitia och är sedan 2023 ett samarbete mellan Justitia och Vanderbilt University.

Värdet av det fria ordet

Det fria ordet är frihetens bålverk; utan det har inget fritt och demokratiskt samhälle någonsin etablerats eller blomstrat. Yttrandefriheten har varit grunden för oöverträffade vetenskapliga, sociala och politiska framsteg som har gynnat individer, samhällen, nationer och mänskligheten själv. Miljontals människor får skydd, kunskap och syfte genom rätten att utmana makt, ifrågasätta ortodoxi, avslöja korruption och hindra förtryck, trångsynthet och hat.

På FFS anser vi att en robust och motståndskraftig kultur för yttrandefrihet är grundläggande för framtiden i varje fritt och demokratiskt samhälle. I synnerhet när snabba tekniska förändringar medför nya utmaningar och hot, måste yttrandefriheten fortsätta att fungera som ett ideal och en grundläggande rättighet för alla människor, oavsett ras, etnicitet, religion, nationalitet, sexuell läggning, kön eller social ställning.

Den globala lågkonjunkturen för yttrandefrihet

Yttrandefriheten har varit på global nedgång i över ett decennium. Om den lämnas okontrollerad hotar tillbakagången den individuella friheten, civilsamhället och demokratiska institutioner såväl som framsteg inom vetenskap och filosofi. Det finns många orsaker till den globala tillbakagången för det fria ordet, såväl som auktoritarismens framväxt på alla kontinenter. Också i öppna samhällen ses den fria och virala diskussionen online i allt högre grad som ett hot snarare än som en förutsättning för välfungerande, fria, toleranta och pluralistiska samhällen. Hot – både verkliga och inbillade – som näthat, extremism, terrorism och desinformation har lett till krav på striktare reglering av yttrandefrihetens gränser från både auktoritära och demokratiska regeringar, sociala medieföretag, individer och icke-statliga organisationer. För att bara nämna ett exempel har det senaste coronaviruset inte bara lett till en global folkhälsokris utan också till en global censurpandemi, på grund av att många regeringar kämpar för att undertrycka desinformation, medan andra har tagit tillfället i akt för att öka sin makt över både press och möjligheten att uttrycka åsikter på nätet. Sådana åtgärder utmanar både värdet av och rätten till yttrandefrihet men får också yttrandefrihetens försvarare att ompröva, uppdatera och uppgradera argumenten för varför yttrandefriheten är viktig. Historiska lärdomar är avgörande för att förstå värdet av yttrandefrihet, men i en digital tidsålder, där propaganda och desinformation kan spridas världen över på några sekunder, räcker det inte längre att enbart förlita sig på beprövade yttrandefrihetsargument från tidigare epoker.

Vad vi gör

För att bättre förstå och motverka tillbakagången av yttrandefriheten, försöker FFS svara på tre stora frågor: Varför är yttrandefriheten på nedgång globalt? Hur kan vi bättre förstå och konceptualisera fördelarna och nackdelarna med yttrandefrihet? Och hur kan vi skapa en motståndskraftig global kultur av yttrandefrihet som gynnar alla? Målen är att bättre förstå varför vi behöver yttrandefrihet och att bättre förklara varför den är så grundläggande. Vi kommer att extrapolera hur vi kan skydda yttrandefriheten samtidigt som vi tar itu med problem kring desinformation, extremism och hatretorik.

För att göra detta fullföljer vi en plan i tre delar: (1) Genom opinionsundersökningar och forskning kommer vi att mäta globala attityder till yttrandefrihet och analysera huruvida den oro och de argument som lyfts fram för att motivera begränsningar av yttrandefriheten är baserade på verkliga eller inbillade problem. (2) Genom att försvara och stärka befintliga standarder som behövs för att motstå den globala auktoritära försämringen av yttrandefriheten. (3) Genom uppsökande verksamhet förser FFS aktivister, beslutsfattare, akademiker och andra intressenter med data, argument och standarder för att hjälpa till att vända utvecklingen av vad FFS kallar yttrandefrihetskonjunkturen.

Ytterst syftar FFS till att generera kunskap och väcka det engagemang som behövs för att ge aktivister energi, övertyga skeptiker, motstå auktoritärer och främja en motståndskraftig global kultur av yttrandefrihet.

The Dangerous Speech Project

The Dangerous Speech Project (DSP) är ett partipolitiskt obundet, ideellt forskarlag som studerar inflammatoriska budskap: varje form av kommunikation som kan öka risken för att en grupp människor begår våldsamheter mot en annan grupp. DSP försöker hitta de bästa sätten att motverka detta, samtidigt som yttrandefriheten skyddas. De är inte en del av ett universitet eller någon annan institution.

Uppdrag

DSP föreställer sig en värld fri från våld som provocerats fram av inflammatoriska budskap, där människor samtidigt åtnjuter yttrandefrihet fullt ut. De utrustar människor att motverka hatiska budskap och det våld som det katalyserar, genom forskning, utbildning och policyarbete.

Vad vi gör

DSP arbetar främst inom fem områden:

1. Att studera och utveckla användbara idéer om inflammatoriska budskap och dess skador

Vi samlar in och analyserar historiska och aktuella exempel på inflammatoriska budskap från hela världen, för att bättre förstå kopplingen mellan dessa uttalanden och våld. Utifrån denna forskning har vi skrivit en detaljerad praktisk guide för att identifiera och motverka inflammatoriska budskap, online och offline. Vår FAQ ger också snabba insikter.

Genom vårt stipendieprogram har vi beställt detaljerade fallstudier och datauppsättningar av inflammatoriska budskap från forskare i flera länder, eftersom sådan analys bäst görs av människor som är flytande i de relevanta språken och kulturerna.

2. Undersöka och utvärdera reaktioner på inflammatoriska och andra uppviglande budskap inklusive hatretorik

För att minska effekterna av inflammatoriska budskap och andra former av skadliga uttryck studerar vi det stora utbudet av metoder, många av dem kreativa och motstridiga, som privatpersoner och civilsamhällesorganisationer har utvecklat för att svara på sådant tal på konstruktiva sätt, inklusive mottal. Vi har fört samman många av dessa vägbrytare för första gången, både privat och offentligt, vilket både har berikat vår forskning och vårt övergripande arbete.

3. Anpassa, rama in och sprida mottalsmetoderna för att stötta nyckelgrupper i deras arbete.

Så mycket vi kan levererar vi våra idéer till människor som kan använda dem för att studera inflammatoriska budskap och motverka dem. Förutom att göra våra publikationer allmänt tillgängliga, genomför vi också utbildningar och workshops för en mängd olika grupper inklusive aktivister, utbildare, jurister, forskare, studenter och personal inom teknikföretag. Som ett resultat av dessa och andra ansträngningar har vårt arbete använts för att studera och/eller motverka inflammatoriska budskap i så olika länder som Nigeria, Sri Lanka, Danmark, Ungern, Kenya, Pakistan och USA.

4. Rådgivning och kritik av beslutsfattare inom yttrandefrihet

Som experter på vilka sätt olika budskap framkallar våld använder vi vår forskning för att ge råd till teknikindustrin om hur man kan förutse, minimera och reagera på den inflammatoriska diskursen på ett sätt som förhindrar våld samtidigt som yttrandefriheten skyddas.

Vi ger råd till flera teknikföretag om deras innehållspolicyer och lånar ut vår forskning för att svara på frågor om vad man kan göra åt hatretorik, våld mot kvinnor, statliga trollarméer, innehållsreglering under val och inflammatoriska budskap i länder som riskerar att drabbas av våldsamheter mellan grupper.

5. Främja och skydda forskares möjligheter att studera onlineinnehåll

Vi är övertygade om att företag bör samarbeta externt för att undersöka metoder för att minska skadligt beteende på sina plattformar – och öppet publicera resultaten. Därför är vi grundande medlemmar av Coalition for Independent Technology Research, som arbetar för att förplikta företag att dela sina data för forskning av allmänt intresse, skydda forskare som på egen hand samlar in data från företag och etablera bästa praxis för etiskt, integritetsskyddande forskning av allmänt intresse.

Fas 1 av FFS (2020-2023) försökte undersöka och vända “yttrandefrihetens lågkonjunktur” och arbeta för en motståndskraftig kultur för yttrandefrihet. Projektet uppnådde sina mål genom forskning och opinionsbildning, och arbetade med en rad olika intressenter som sociala medieföretag, stater, internationella institutioner och civilsamhället. FFS ville undersöka möjliga orsaker till denna lågkonjunktur, som ofta tillskrivs auktoritär populism och dess tillslag mot oliktänkande, civilsamhällets deltagande och en oberoende press.

Fas 2 av FFS (2023-2026) bygger på resultaten av fas 1 och försöker konstruera ett ramverk genom vilket yttrandefrihet främjas och antas som en väg genom vilken negativa onlinefenomen ska begränsas. I samarbete med de främsta institutionerna och organisationerna inom området utvecklar vi åtgärder för att skydda åsiktsfriheten (digitala och analoga) för att bekämpa hat, desinformation och propaganda. Så snarare än att avleda från det faktum att extrema budskap kan bidra till allvarlig skada, fokuserar FFS på att utforska och främja icke-restriktiva sätt som yttrandefrihet och tillgång till information kan användas för att bekämpa hat, desinformation och auktoritär propaganda i den digitala tidsåldern. En av de åtgärder som FFS föreslog är den nuvarande verktygslådan som syftar till att ge internetanvändare, onlineaktivister och civilsamhällesorganisationer möjlighet att använda mottal som en central metod genom vilken skador som uppstår från online-agoran av idéer och åsikter kan hanteras. Dessa samarbeten har genom sin expertis och erfarenhet hjälpt DSP att utveckla innehållet i verktygslådan som förhoppningsvis kommer att ge och inspirera användare att bättre förstå och använda mottal.

Vidare, i samarbete med Vanderbilt Data Science Institute, utvecklar FFS en AI-baserad applikation som gör det möjligt för användare att omedelbart reagera på hatiska budskap online med mottalsmetoder. Denna applikation, som drivs av stora språkmodeller (LLM) som ChatGPT kommer att tillåta användare att ladda upp ett stötande inlägg som upptäcks online och generera ett mottalssvar på inlägget med användarens egen röst. För att konfigurera och anpassa applikationen tar appen information från användaren såsom användarens värderingar och sätt att uttrycka sig samt en anpassningsbar samling dokument som innehåller strategier för att svara på hatretorik. Dessutom kommer applikationen att ha tillgång till en databas med hatretorikskontext, såsom förkortningar och vokabulär som används av extremistgrupper, som annars kan förbises i en första granskning av innehållet. Efter denna första kalibrering av användarens preferenser kan användaren skicka in ett stötande inlägg och applikationen kommer att skriva ett svar på det inlägget.

Målet är inte att helt automatisera mottal, utan att effektivisera och hjälpa användare i processen att utarbeta effektiva svar. Förhoppningen med det här projektet är att det kommer att lätta bördan för de som försöker motverka det överflöd av hatretorik som vi ser online idag, och upprätthålla yttrandefriheten.

Vi hoppas därför att verktygslådan och den kommande appen kommer att vara till nytta för dem som arbetar med eller vill arbeta med att använda mottal för att tackla näthat.

Detta är den vanligaste termen för stötande innehåll på engelska, och varianter av termen används även på andra språk. Även om det inte finns någon konsensus kring en definition för hatretorik, beskriver alla definitioner innehåll som nedsätter eller attackerar människor och som delar in människor i grupper istället för att se dem som individer.

Om ett barn säger “Jag hatar dig” till sin mamma, är det inte hatretorik eftersom känslorna riktas mot mamman som enskild person och individ, inte som medlem i någon grupp. Man kan också hoppas att barnets känslor inte är så starka eller varaktiga för att utgöra hat, även om det inte heller finns någon konsensus om vad ordet “hat” betyder. “Hatretorik” är mycket sällan kodifierad eller definierad i lagtexter. Förenta nationerna erbjöd denna mycket breda definition i sin strategi och handlingsplan mot hatretorik “all form av kommunikation i tal, skrift eller beteende, som attackerar eller använder nedsättande eller diskriminerande språk med hänvisning till en person eller en grupp på grund av vem de är, det vill säga baserat på deras religion, etnicitet, nationalitet, ras, hudfärg, härkomst, kön eller annan identitetsfaktor.” Det finns ingen definition av hatretorik i internationell lag om mänskliga rättigheter. FN meddelar att “begreppet fortfarande är under diskussion.”

Inflammatoriska budskap är alla former av uttryck (inklusive tal, text eller bilder) som kan öka risken för att publiken tolererar eller deltar i våld mot medlemmar i en annan grupp. Vissa mottalare väljer att reagera på inflammatoriska budskap eftersom det är en mindre, mer målstyrd kategori än hatretorik, och eftersom de ser våld mellan grupper som särskilt viktigt att försöka förebygga. #wearehere-gruppen av mottalare i Kanada letar till exempel efter inflammatoriska budskap för att bemöta det.

Idén om inflammatoriska budskap uppstod efter att DSP märkte slående likheter i den retorik som ledare använder för att provocera fram våld i en rad olika länder, kulturer och historiska perioder. Ett av dessa retoriska “kännetecken” eller återkommande mönster i inflammatoriska budskap är avhumanisering, som att hänvisa till människor i en annan grupp som insekter, föraktade eller farliga djur, bakterier eller cancer. Orden i sig är inte det som gör budskapen farliga; det är den kontexten i vilket de kommuniceras som spelar roll.

> För mer information om #iamhere (som #wearehereCanada är en del av), se avsnittet Exempel.

Båda dessa termer hänvisar till felaktiga fakta. Desinformation sprids av människor som är medvetna om att informationen är falsk, medan missinformation sprids av människor som misstar den för sann, så samma innehåll kan vara både des- och missinformation, beroende på vem som sprider den. Helt oavsett kan den orsaka betydande och mätbar skada. Ett framträdande exempel på senare tid är påståenden om att covid inte är lika farligt som vaccinerna mot det vilket ledde till att många människor vägrade att bli vaccinerade med dödsfall i vissa fall som konsekvens. Ett annat exempel är Rysslands påstående, innan de invaderade Ukraina i februari 2022, att en viktig orsak till invasionen var att Ukraina styrdes av nazister. Dess president, Volodymyr Zelensky, är jude.

Mottalare försöker ofta korrigera och verifiera fakta för att motverka desinformation och missinformation i hopp om att skydda människor genom att visa att informationen är falsk. Den största kollektiva mottalsgruppen, svenska #jagärhär, som startade 2016, organiserar ofta sina medlemmar för att motverka hatisk desinformation. Som exempel var ett kommentarsfält under en artikel som rapporterade att det hade förekommit flera bekräftade fall av böldpest i Kina fyllda med kommentarer som kallade Kina en “smittohärd” och antydde att det var kinesernas dieter som orsakade sjukdomen. Som svar skrev #jagärhär-medlemmar kommentarer som utmanade tanken att kinesers dieter är unikt farliga, korrigerade felaktig information om pest och förklarade på vilket sätt flera av kommentarerna i tråden var rasistiska.

> För mer information om #iamhere (där #jagärhär numera ingår) se avsnittet Exempel.

Terroristiskt och våldsamt extremistiskt innehåll (TVEC) är en term som används av vissa regeringar och teknikföretag för att beskriva en mängd olika innehåll som förhärligar eller främjar terrorism, och som kan användas för att rekrytera människor till att begå terrorbrott. Nya Zeelands inrikesdepartement definierar TVEC som “hatiskt eller stötande (olagligt) material som främjar extrema åsikter som:

• Artiklar, bilder, tal eller videor som främjar eller uppmuntrar till våld.
• Webbplatser framtagna av terrorist- eller extremistorganisationer.
• Videor av terroristattacker och annat innehåll som främjar våldsbejakande extremism.”

Motnarrativ används ofta för att försöka undergräva det innehåll som extremistgrupper använder för att rekrytera nya medlemmar. I de flesta fall är sådana motberättande kampanjer utformade för att nå människor redan innan de möter TVEC online, för att göra dem mindre mottagliga för rekrytering. Ett exempel är de animerade motberättande videorna som heter Average Mohamed, vars huvudperson är en somalisk immigrant till USA. I ett exempel frågar Average Mohamed “vad tror du att din arbetsbeskrivning blir när du går med i Islamiska staten?” Sedan svarar han på sin egen fråga: döda, halshugga och terrorisera oskyldiga människor, förstöra världsarv och bemyndiga självutnämnda och ondskefulla människor. “Inte precis Disneyworld … som propagandan säger att det är, eller hur?” säger han.

TVEC är förbjudet på de flesta onlineplattformar och är ofta olagligt i flera jurisdiktioner, så när man planerar mottal och motberättande strategier är det viktigt att komma ihåg att orginalinlägget sannolikt kommer att raderas inom kort.

Den vanligaste reaktionen på uppviglande eller förargelseväckande innehåll på nätet – likväl som allt stötande – är att försöka bli av med det eller önska att någon annan skulle få det att försvinna. Vissa människor gör dock tvärtom – och uppmärksammar det hatiska eller skadliga innehållet genom att sprida det eller genom att bokstavligen göra det större eller mer synligt. DSP har döpt denna strategi till “förstärkning”.

De som använder förstärkning i sina mottal tar ofta konversationer mellan ett litet antal personer och lägger upp dem i ett mycket större forum (online eller offline) för att många fler ska kunna se vad som pågår. Detta kan verka kontraintuitivt: varför skapa en större plattform för uppviglande eller stötande budskap när ens slutmål är att minska mängden hat på nätet?

Att uppmärksamma en större publik på uppviglande innehåll kan vara en pedagogisk taktik – till exempel genom att visa män vilken typ av trakasserier som kvinnor utsätts för online. Amplifiering kan också tvinga människor att tänka på obekväma, viktiga sanningar som de känner till, men inte gillar att erkänna. Till exempel samlade det brasilianska mottalsprojektet Mirrors of Racism in rasistiska inlägg från sociala medier och publicerade det som skrivit på stora affischskyltar. En vit brasiliansk man som intervjuades precis efter att han gick förbi en av skyltarna sa att människor som han själv ofta säger att deras land inte är rasistiskt, men att affischskylten visade att det inte stämmer.

För det andra, när ett innehåll erbjuds till en större publik, är det mycket troligt att åtminstone några medlemmar av den nya publiken inte delar samma normer som den ursprungliga. Den nya publiken kan reagera med mottal som speglar sina egna normer.

> För mer information om Mirrors of Racism, se avsnittet Exempel.

Vissa mottalare använder ett empatiskt språk som verktyg för att ändra tonen i diskursen på nätet. De svarar dem som postar hat på ett inkännande sätt för att försöka få kontakt med dem och få dem att känna sig hörda och förstådda. Detta kan hjälpa till att ändra beteende eller till och med övertygelser. Till exempel Dylan Marron, som är skådespelare, författare och influencer, hörde av sig till läsare som hade skickat elaka och hatiska meddelanden till honom och bjöd in dem att prata med honom via telefon. När några av dem tackade ja, utövade han vad han kallar “radikal empati” under samtalen och publicerade dem sedan i en serie podcaster och en bok som han kallade “Samtal med människor som hatar mig”.

Mottalare använder också ett empatiskt språk till offer för näthat för att etablera normer för civil diskurs i vissa onlineutrymmen. För att se att empatibaserat mottal kan göra dramatiska förändringar behöver man bara titta på fallet med Megan Phelps-Roper vars tro och liv förvandlades av mottal online. Hon rapporterar att den empatiska tonen hos några av dem som hörde av sig till henne gjorde stor skillnad. De nådde ut till henne på ett personligt plan och diskuterade ämnen som musik och mat. Som Phelps-Roper beskriver:

“Jag höll på att lära känna de här människorna och började känna att jag blev en del av den här gemenskapen, även om det inte var nära vänskapsband. Det var inte så att jag medvetet tänkte “åh, jag vill inte förolämpa de här människorna”, men det blev definitivt en känsla av att jag ville kommunicera vårt budskap på ett sätt som de skulle förstå. Jag började bry mig om vad de tyckte.”

Phelps-Roper menar att denna växande känsla av gemenskap mellan henne själv och de som svarade henne var en primär orsak till att mottalsansträngningarna var framgångsrika.

> För mer information om Megan Phelps-Roper, se avsnittet Exempel.

Pedagogiskt mottal uppstår när människor reagerar direkt på ett hatiskt eller uppviglande budskap online på ett sätt som ger den som skrivit inlägget, eller de som läser, ny information istället för att bara skriva något nedlåtande tillbaka för att skämma ut dem.

I DSP-intervjuer med mottalare sa många att deras primära mål är att utbilda människor (antingen personen som uttrycker sig hatiskt eller åskådare). Mottalare kan korrigera hatisk desinformation, förklara på vilket sätt budskapen är hatiska eller till och med förstärka hatretoriken som en metod för att utbilda andra om vikten och behovet av ingripande.

Ett framträdande exempel på detta tillvägagångssätt är svenska #jagärhär som numera är verksam i över ett dussin länder. Mina Dennert, en svensk journalist, grundade #jagärhär 2016 (och I Am Here International 2019) efter att hon märkte en plötslig ökning av främlingsfientlighet och annat näthat, började reagera på det och sedan rekryterade andra att hjälpa till. Hon beskrev de första dagarna i nätverket: “Jag brukade prata med människorna som följde hatbloggarna och falska mediasajter och ställde frågor till dem och gav dem länkar till faktagranskad information i ett försök att stoppa “vi-och-dem” retorik och hjälpa människor som hade matats av lögnerna till den grad att de verkligen var rädda och hade börjat hata invandrare, muslimer och kvinnor. Jag startade gruppen för att få hjälp av mina vänner för att hjälpa mig att hjälpa människor att bli fria från sina rädslor och hat.”

> För mer information om #iamhere, se avsnittet Exempel.

Vissa mottalare använder sig av humoristiska svar, av olika anledningar. För det första drar det till sig läsare, eftersom de flesta älskar humor. Det är också en tröst för mottalarna, särskilt när de svarar på attacker mot sig själva. Hasnain Kazim, en tysk journalist vars föräldrar immigrerade till Tyskland från Pakistan, har blivit attackerad för sitt namn och hudfärg sedan han var barn, och fått strömmar av hatbrev som vuxen. Hans humoristiska svar på hatiska e-postmeddelanden var en slags hanteringsmekanism för honom, som mildrade smärtan och verkade förlösande. När han publicerade några av svaren på sociala medier vann de också ivriga fans som uppmuntrade honom till att skriva en bok om sina erfarenheter. Han har skrivit tre hittills.

“Jag försöker ofta se det humoristiska, även om jag inte känner för att skratta när jag läser breven”, skriver Kazim och syftar på hatbrev han har fått under flera år. “Humor är ett sätt att hantera allt hat, att uthärda det, att bära det.” Humor är ett bra vapen mot rädsla, säger han och tillägger sedan ”Humor kan också vara ett vapen mot dem som skickat hatet, nämligen när den lyckas träffa rätt, avslöjar den dem eller tvingar dem att tänka efter. Det fungerar inte alltid, men tillräckligt ofta, för att det ska löna sig att fortsätta. Det viktiga är att aldrig hata tillbaka. Då har du förlorat direkt.”

Medlemmar i Reconquista Internet (RI), en organiserad mottalsgrupp som grundades av den tyske komikern Jan Böhmermann 2018, använder också ofta humor. Gruppen skapades för att motverka hatretoriken som sprids av en annan grupp – Reconquista Germanica, (RG) “en välorganiserad hatisk grupp som syftar till att störa politiska diskussioner och främja det högerpopulistiska, nationalistiska partiet Alternative für Deutschland (AfD)”. Eftersom RI-gruppmedlemmar var fokuserade på en specifik grupp motståndare använde de ibland humor för att irritera RI-medlemmar. “[Vi ville] förstöra internet för de människor som förstörde det för oss”, sa en medlem i RG och skrattade. I ett exempel beskrev han hur de översvämmade en Discord-server som användes av RG-medlemmar med tyska idiom översatta till engelska bara “för att det fick oss att skratta.”

Humor kanske inte får någon som postar hat att ändra uppfattning, särskilt när de är själva skämtet, men det kan ofta dra till sig uppmärksamhet eller göra mottal roligt för dem som gör det, vilket i sin tur kan göra folk mer villiga att fortsätta mottala över tid.

> För mer information om Hasnain Kazim och Reconquista Internet, se avsnittet Exempel.

Skamning eller “shaming” används ofta för att ge tillbaka eller straffa någon online eller offline, som ett sätt att lyfta fram dissonansen mellan en grupps normer och beteendet hos den utpekade individen. Skamning förlöjligar personen, ofta i ett stort offentligt forum, och fungerar som en varning för andra om vad som kan hända när någon bryter mot gruppnormer.

Ett tidigt, berömt exempel på skamning online är fallet med PR-chefen Justine Sacco. Journalisten Jon Ronson beskriver i sin bok, So You’ve Been Publicly Shamed (2015), om hur Sacco under 2013 befann sig på en lång resa och twittrade förolämpande kommentarer om människor från ett antal länder som antydde att engelsmännen har det dåliga tänder, och att minst en tysk saknade deodorant. Strax innan hon gick ombord på en lång flygning till Kapstaden twittrade Sacco “På väg till Afrika. Hoppas jag inte får AIDS. Skojar bara. Jag är vit!”

När hon landade hade tiotusentals människor reagerat argt på hennes tweet, och hon trendade på Twitter världen över. Några rättade till hennes (kanske avsiktliga) misstag och påpekade att vita människor naturligtvis kan få AIDS. Upprördhet växte snabbt till skadeglädje för vissa människor, som ivrigt väntade på att Saccos plan skulle landa, så att de kunde se hennes reaktion på sin egen undergång. “Allt jag vill ha till jul är att se @JustineSaccos ansikte när hennes plan landar och hon kollar sin inkorg/röstbrevlåda”, twittrade en. De rekryterade en man i Sydafrika för att åka till Kapstadens flygplats, ta bild på Sacco och dela det med Twitter-publiken som hade samlats kring hashtaggen #HasJustineLandedYet. Sacco fick snart därefter sparken från sitt jobb, bland andra påtagliga effekter på hennes liv. Många andra personer har också fått sparken efter att ha blivit skammade på nätet.

#iamhere med svenska #jagärhär är ett internationellt mottalsnätverk som grundades av Mina Dennert i Sverige 2016. De är organiserade i den ideella organisationen I Am Here International, med över 150.000 medlemmar online och är aktiva i 17 länder. Medlemmarna arbetar genom nationella Facebookgrupper för att agera gemensamt i hatiska kommentarsfält på sociala medier genom att skriva, lägga upp och förstärka mottal. När de formulerar sitt mottal följer de en uppsättning regler vilket inkluderar att hålla en respektfull och icke nedlåtande ton och att aldrig själva sprida fördomar eller rykten. Samtliga #iamhere-medlemmar kan rapportera när det stöter på hatiska kommentarsfält under inlägg på offentliga sidor eller öppna grupper, och vidarebefordrar dem till administratörer som dubbelkollar att det faktiskt är näthat i kommentarsfälten och delar sedan länken till gruppen. Därefter skriver medlemmarna egna och gillar varandras faktabaserade kommentarer i de hatiska trådarna. Genom att utnyttja Facebooks algoritmer, som prioriterar kommentarer baserade på engagemang (gillningar och svar), kan de lyfta sina de konstruktiva kommentarerna och förvisa hatiska eller främlingsfientliga kommentarer till botten av trådarna där de sannolikt inte kommer att synas.

Medlemmar av #iamhere säger att de försöker förstärka kommentarer som är argumenterade, välskrivna och faktabaserade, oavsett om de är skrivna av #iamhere-medlemmar eller inte. Syftet är att nå en bredare publik, inklusive de som bara scrollar igenom sina Facebook-flöden, och att påverka deras åsikter om det aktuella ämnet. Denna övertygande grupp kallas ofta för den “rörliga mitten”, och #iamhere försöker påverka dem med nyanserade och sakliga argument. Många medlemmar i #iamhere mottalar också för att låta andra veta att de inte är ensamma om att vilja motverka näthat. Kommentarsfälten kan skapa intrycket av ett utbrett hat i en fråga som inte nödvändigtvis är representativ för vad majoriteten anser. Genom att dela fler perspektiv och främja en mer konstruktiv dialog ger de andra som annars kanske inte vågar uttrycka sina åsikter utrymme att kunna dela sin åsikt. #iamhere bygger på samarbete och strategiskt utnyttjande av algoritmerna på sociala medier för att främja en kultur av tolerans, förståelse och saklig diskurs. Genom sina hängivna handlingar strävar de efter att skapa en virtuell miljö där hatisk retorik dränks av förnuftets och medkänslans röster.

Den brasilianska kampanjen Mirrors of Racism fungerar som ett effektfullt exempel på strategisk förstärkning för att mottala näthat. 2015 blev journalisten Maria Julia Coutinho (mer känd under sitt smeknamn Maju) den första svarta meteorologen för det brasilianska nyhetsprogrammet Jornal Nacional på bästa sändningstid. Detta historiska ögonblick utlöste en våg av rasism på nätet, där vissa brasilianare släppte lös strömmar av hat, inte bara mot Maju, utan även mot andra svarta brasilianare.

Som svar gick Criola, en brasiliansk kvinnoorganisation för medborgerliga rättigheter, samman med reklambyrån W3haus för att utforma en antirasistisk kampanj. De bestämde sig för att konfrontera problemet helt öppet genom att samla in aktuella och grova rasistiska kommentarer. Dessa kränkande uttalanden publicerades sedan med enorma bokstäver på affischtavlor, strategiskt placerade i fem brasilianska städer i kvarteren där de personer som hade lagt ut kommentarerna online bodde. Varje anslagstavla hade även med följande slogan: “Racismo virtual, consecuencias reales” (“Virtuell rasism, verkliga konsekvenser”).

“Kampanjens strategi var att flytta näthatet från internet och visa upp den på gatorna så att folk (i regionen) uppmärksammas på skadan som dessa virtuella handlingar orsakar”, sade Criolas koordinator, Lúcia Xavier. För att ytterligare förstärka kampanjens budskap och innehåll genomförde W3haus intervjuer med brasilianare angående kampanjen och delade sedan det inspelade materialet. En video visade reaktionerna från förbipasserande på gatan när de såg skyltarna. I filmen kommenterade en medelålders vit man att en del brasilianer tenderar att se mellan fingrarna på rasism, men affischtavlorna uppmärksammade problemets verkliga utbredning. I en annan video stod en person som skrivit ett av de rasistiska inläggen framför skylten med hans eget kränkande uttalande som även visade hans suddiga profilfoto och bad en svart kvinna om ursäkt. Dessa videor publicerades sedan online, vilket utökade kampanjens räckvidd långt utanför de samhällen där skyltarna fanns, och spred det antirasistiska budskapet brett.

För Hasnain Kazim, en tysk journalist som skriver om ämnen som flyktingpolitik och framväxten av det högerorienterade, populistiska partiet Alternative für Deutschland (AfD) i Tyskland, är de hatbrev han får, en ständig källa till obehag. Även om han föddes och växte upp i en liten stad i Tyskland, antar folk ofta att han är utlänning på grund av hans pakistanska namn och bruna hud och skickar aggressiva meddelanden till honom om att han inte har rätt att kommentera tyska angelägenheter. De flesta attackerar honom med antimuslimska budskap (han är dock själv inte muslim) och gör hatiska, ofta våldsamma kommentarer om muslimer och islam i allmänhet. Vissa ställer frågor som Kazim svarar på, många gånger utförligt. Till skillnad från de flesta mottalare som bara svarar en gång på varje innehåll, deltar Kazim i utdragna dialoger med läsare. Ibland försöker han utbilda dem om ämnen som att bära hijab eller yttrandefrihet, och ibland handlar det om hullingar.

År 2016, sporrad av ökande främlingsfientlighet, liknande det som inspirerade Mina Dennert att starta mottalsgruppen #iamhere, bestämde Kazim sig för att svara på så många hatbrev som han kunde hantera. Han svarade på hundratals meddelanden, ofta humoristiskt. Även om uppgiften var både tidskrävande och nedslående, tyckte han att det var viktigt att trycka tillbaka det ondskefulla och våldsamma hatet som riktas mot honom. “Det som skrämmer mig”, skriver han, “är att jag märker en urholkning av motståndet” mot den här typen av hat i det tyska samhället. I ett fall skrev en läsare som bara identifierades som “Christ2017” till Kazim för att fråga honom: “Äter du fläsk, herr Kazim?” “Nej”, svarade Kazim. ”Jag äter bara elefanter och kameler. Elefant välgjort, och jag föredrar min kamel blodig.” “Du vill vara tysk, men du äter inte fläsk?!” Fortsatte Christ2017 samtidigt som han kallade Kazim för ett islamistiskt svin. ”Jag insåg inte att alla tyskar äter fläsk” svarade Kazim. “Tack för ditt förtydligande, nu vet jag: fläsk är tysk Leitkultur! Ve, alla jag möter vid nästa grillfest som inte stoppar en fläskkorv i munnen kan vara, oj ve, värre än den värsta islamisten, vegetarian!” Christ2017 svarade fortsatt lika hotfullt, “Håll käften du är en islamistisk gäst i vårt land!”

Vid åtminstone ett tillfälle, när den som hotade på ett våldsamt sätt avslöjade sitt yrke, medvetet eller av misstag, rapporterade Kazim dem till deras arbetsgivare. Ett sådant fall inträffade i augusti 2020, efter att Kazim fick ett e-postmeddelande där det stod att han “först skulle bli riktigt jävla misshandlad, sedan skäras upp och hängas upp i tarmarna”, och att han var en “äcklig, smutsig främmande parasit” som vågade “tala emot det stolta tyska folket”. Författaren visade sig vara säljare på ett tyskt företag och hade skickat mejlet från sin jobbmejl. Kazim hittade arbetsgivarens kontaktuppgifter och skickade vidare mejlet till företagets styrelse med en upplysning om att ifall inte åtgärder vidtogs mot honom, skulle “en stor sak” göras av det. En tid senare vidarebefordrades Kazim en kopia av mannens avskedsbrev. Kazim samlade dessa exempel på hatbrev han fick, med sina svar, och publicerade dem med reflektioner och tankeväckande kommentarer i boken Post von Karlheinz (Brev från Karlheinz), 2018. Boken såldes i mer än 100 000 exemplar. När detta skrivs hade den ännu inte översatts till engelska eller andra språk. Sedan dess har Kazim publicerat två andra böcker om mottal inklusive Auf sie mit Gebrüll! … und mit guten Argumenten (Gå mot dem med ett vrål!…och goda argument) och Mein Kalifat: Ein geheimes Tagebuch, wie ich das Abendland islamisierte und die Deutschen zu besseren Menschen machte (Mitt kalifat: En hemlig dagbok om hur jag Islamiserade västvärlden och gjorde tyskarna till bättre människor).

Reconquista Internet (RI) startades i slutet av april 2018 av den tyska tv-personligheten och komikern Jan Böhmermann, som annonserade det i sitt populära satiriska nyhetsprogram, Neo Magazin Royal. Böhmermann delade en länk till en privat Discord-grupp på sitt Twitter-konto och lockade häpnadsväckande 8 700 medlemmar redan de första tre timmarna.

RI är ovanligt eftersom det skapades för att svara på innehåll från en specifik källa: Reconquista Germanica (RG), en högerextrem hatgrupp. RG störde politiska diskussioner och främjade det högerpopulistiska, nationalistiska partiet Alternative für Deutschland (AfD).

RI:s motto är “Wir sind nicht GEGEN etwas. Wir sind FÜR Liebe und Vernunft und ein friedliches Miteinander” (“Vi är inte MOT något. Vi är FÖR kärlek och förnuft och fredlig samexistens.”) Vissa medlemmar håller sig ändå till den initiala uppmaningen till handling, som innehöll ett ganska annorlunda motto: Wir sind die Wichser, die den Wichsern, die uns den Spaß am Internet verderben, den Spaß am Internet verderben (“Vi är idioterna som förstör nöjet med internet för töntarna som förstör nöjet med internet för oss”). För dem inkluderade “förstöra det roliga” för medlemmarna i RG många olika typer av aktioner, inklusive sådant som att infiltrera RG:s Discord-kanaler och översvämma dem med tyska idiom översatta till engelska bara “för att det fick oss att skratta”. Men många RI-medlemmar följde förslaget att “trolla med kärlek” och undvika bitterhet och hat i sina svar. Joshua Garland och hans kollegor studerade effekten av RI på onlinediskurs i Tyskland. De samlade in över 9 miljoner tweets från RG och RI och skapade ett system för att identifiera och koda budskapen som hatretorik, mottal eller ingetdera. Från 135 500 “fullständigt lösta Twitter-konversationer” som ägde rum mellan 2013 och 2018, fann författarna att efter att RI bildades, minskade intensiteten och andelen hatretorik tydligt. Författarna noterar att “detta resultat tyder på att organiserat mottal kan ha hjälpt till att balansera polariserad och hatisk diskurs, även om kausalitet är svårt att fastställa med tanke på det komplexa nätet av online- och offlinehändelser och processer i det bredare samhället under den tiden” (s. 109) ).

När Megan Phelps-Roper växte upp var hennes farfar Fred Phelps, en predikant som grundade den lilla Westboro Baptist Church, rasande över att homosexuella män påstods träffas för sex i en närliggande park. 1991 skickade han kyrkomedlemmar att marschera runt parken, bärandes skyltar med våldsamt homofobiska budskap. Detta fortsatte, dagligen, även efter att arga motdemonstranter börjat dyka upp.

Allteftersom Phelps-Roper blev äldre, växte också kyrkans nya praxis av strejkaktioner. Hon och hennes familj marscherade över hela USA, inklusive vid begravningar av amerikanska soldater som dödats i Irak och Afghanistan, för att driva Fred Phelps idé om att en amerikansk soldats död var ett straff från Gud mot hela landet, för att han tolererat homosexualitet. Som tonåring skapade Phelps-Roper ett Twitter-konto och började 2009 använda plattformen för att sprida Westboros hatiska budskap. Hennes följarskara växte snabbt, men många människor ifrågasatte hennes tweets och motsatte sig de idéer hon försökte sprida. Vilket fick hennes inbitna åsikter att gradvis förändras.

Två typer av meddelanden var särskilt effektiva för att få henne att tvivla, sa Phelps-Roper. Det första var de människor med religiös kunskap och tro (inklusive en rabbin) som ifrågasatte Westboro-tolkningen av Bibeln. De argumenten mot hennes idéer som hade störst chans att nå henne var de som höll sig inom och rörde den bibliska läran. “Ateistiska argument var så långt ifrån var hon befann sig att de inte var lika effektiva,” berättar hon. Istället var det de som “accepterade” premisserna för min tro (Bibeln), men som visade på inkonsekvenser inom den, som banade vägen för utvecklingen.”

Den andra typen av budskap som påverkade Phelps-Roper kom från människor som tilltalade henne artigt och försökte få kontakt med henne på ett personligt plan, och diskuterade ämnen som inte var relaterade till hennes egna tweets, som musik och mat. Hon utvecklade en vänskap med några av dessa människor och nämner en växande känsla av gemenskap mellan henne själv och de som svarade henne som en primär orsak till att deras mottal var framgångsrikt. Istället för att bedöma hennes tro och beteende utifrån normer från en gemenskap som hon inte var en del av, försökte mottalarna först lära känna henne. När hon väl kände en känsla av gemenskap med dem började deras normer ha betydelse för henne. I november 2012 lämnade hon kyrkan.

Strax efter att ha lämnat Westboro bestämde sig Phelps-Roper för att fortsätta sitt arbete på Twitter. Men i stället för att sprida hat ägnade hon sig åt att mottala. Idag använder hon samma taktik som en gång användes mot henne: att använda sakliga argument, försöka hitta gemensamma grunder och se mänskligheten i andra Twitter-användare.

2017 höll hon ett TED-talk med vägledning för mottalare, och 2019 publicerade hon en bok om sina upplevelser som heter Unfollow: A Memoir of Loving and Leaving Extremism (Avfölja: Memorer om att älska och lämna extremism.